Blomstermaräng

Ibland får jag såna här villintedöensamkommervarasingelförevigt-perioder. Dom går över lika fort som dom kommer men aa, får ryck och loggar in på datesida i hopp om att hitta min själsfrände.. Grejen är att jag blir lika besviken varje gång.. typ "goakillen" 40 år skriver "hej hur mås det? sugen?". 90% såna mail.. Så jag pausar oftast mitt konto efter ett par dagars aktivitet.

Jag har faktiskt träffat två killar från nätet. Men det är väl ett par år sen nu.. Ena tänker jag inte ens nämna haha men den andra, Olle, som jag faktiskt hade riktiga förväntningar om, blev total katastrof! 

Såhär tänkte jag mig honom:

Men fick det här:


Japp, ett vandrande skelett! Hemska kläder som passar på Lennart 55. Den här snubben var ändå i tjugoårsåldern lixom.. Och så feminin var han! Hade jag sett honom på gatan hade jag trott han var gay! Feminina, smala och eleganta händer, förde sig fint och försiktigt, hade vääldigt ljus röst. 
Misstolka inte, det var inte bara utseendet som inte föll mig i smaken, för det är mindre viktigt.. Vi klickade helt enkelt inte(det tyckte han å andra sidan).. Jag ville bara att daten skulle ta slut. Vi gick på bio och såg piranha, kanske inte den mest ultimata filmen att se på en första(och sista) date haha. Sen var det ett helvete att försöka avsluta något som egentligen inte ens var påbörjat.. 

Jag tänker att det är bättre att träffa nån irl istället. Inga förväntningar om utseende, personlighet, inga besvikelser på samma sätt osv. Har egentligen inget emot att vara ensam några år till. Hellre ensam än att leva med någon som inte är rätt.. Ellerhur? :)

// ensam Cissi i natten