Blomstermaräng

Hej bloggis. Ni vet som man säger: Plötsligt händer det. PLÖTSLIGT ser man ett alldeles magnifikt stjärnfall halvblixtra på himlen PRECIS när man tittar upp på himlen. Plötsligt är klockan halv tre på natten, man är ganska packad, fast man egentligen bara skulle ta en enda liten öl eftersom man skulle upp och jobba dagen efter I TIO TIMMAR UTAN RAST!  Plötsligt får frökenfräken Michelle för sig att Nä nu jävlar är det dags att blogga lite på arbetstid!

 

Hur är det, fölket? Är livet sjysst mot er eller ska jag skälla ut det åt er? Säga till på skarpen? Sätta det lite granna i skamvrån och låta det sitta där tills det blir snällt igen? 

 

Mitt liv är faktiskt inte så taskigt just nu. Det behandlar mig bitvis väl. Det är nog mestadels jag som är taskig mot själv faktiskt. Jag hoppas faktiskt att jag växer ur den här jävla självföraktskoftan någon gång. Den är förjävla liten och skaver och kliar precis överallt. Jag är för gammal för att fortfarande se mig som en halv människa. DET ÄR DAGS ATT VARA SNÄLL MOT SIG SJÄLV NU.

 

Jupp, det är det.

 

Nuförtiden bor jag i skitJakobsberg med världens bästa finFidelie (vi flyttar till gröna linjen så snart vi hittar den snyggaste trean i stan med balkong!) Jag sover på bäddsoffan och varenda jävla kväll måste jag bädda upp den, och varenda jävla morgon måste jag bädda undan den igen. Det är ett hårt arbete när man är så trött att varenda liten knappnål som tappas på golvet låter som en fet explosion. Och inte riktigt prioriterat när man man måste gå för fem minuter sen för att hinna. JAJA. Säger ni. Jag också. Har jag inte något bättre att skriva om? Har inte tittat in här på flera månader och det första jag snackar om är en bäddsoffa typ.

 

Inte okej.

 

Nu ska jag äta vegetarisk ravioli och njuta som en liten liten gris!

På återseende.

/Kjelle.